Jag har upplevt något jag aldrig varit med om förut.
Jag har gjort militärtjänst och fått soldatutbildning.
Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra eller klara av.
Jag var rädd att min kropp inte skulle orka eller att jag var för gammal.
Jag har utsatts för stor stress och press.
Lära sig en sak, praktisera, skriva prov. Allt under tidspress. Precis när vi varit klara med en sak så är det nästa sak att ta in. Uppställning, disciplin, underordnande.
Det har varit långa dagar. Kroppen har gjort ont. Nästan varje minut av dygnet spenderades med människor runt mig jag inte kände sen förr.
Jag har överraskande nog upptäckt att min största fundering under tiden varit om jag mentalt och känslomässigt skulle klara av denna utmaning.
Utmaningen i att hantera en pistol och skjuta mot ett mål.
Målet har varit en människa.
Första skarpa skjutningen var på kvällen efter en väldigt lång och jobbig dag.
Jag hade stor respekt inför att hantera pistolen. Den enda säkringen var mitt pekfinger.
Runt mig stod 12 personer med skarpladdade vapen.
Jag tänkte på deras pekfingrar.
När jag riktade min pistol mot målet och skulle trycka av
kom från ingenstans plötsligt ett minne upp.
Jag var sex år och hade en röd tröja. Mitt hår var utslaget och vilade på axlarna.
Jag fick ett vapen riktat mot mig. Jag hade ingenstans att ta vägen.
Jag trodde jag skulle dö.
Jag tittade in i mynningen och väntade.
I nutid flyttade jag mitt pekfinger och sköt.
Det kändes som att jag sköt mig själv.
Jag prickade tavlan och det blev bra träffar för att vara första gången.
Tårarna rann längs mina kinder och ville aldrig ta slut.
Inom försvarsmakten är det tufft. Du förväntas ta helt och fullt ansvar för att klara av tilldelade uppgifter. Är du där förväntas du klara det. Även sådana uppgifter som du nyss har lärt dig. Är du osäker så måste du räcka upp handen.
Även fast det är väldigt obekvämt.
Men.
Det finns också en värme. En ärlig och innerlig värme och omtanke som då kom emot mig som en varm och ljum sommarvind.
Furiren såg mig. Lyssnade. Förstod. Var där i full närvaro och support.
Hon gav mig specialträning i att bli beskjuten
men där jag hade full kontroll över situationen.
Hon uppmuntrade och lyfte mig. Hon hjälpte mig hela det förflutna.
Furiren har en blogg via Försvarsmaktens sida som du kan läsa här.
Där finns också filmer och reflektioner från min utbildningstid.
Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem från utbildningen.
Det känns som jag varit på månen i en helt annan verklighet.
Drivet har hela tiden varit att ta ett steg fram, räcka upp handen och säga "jag vill hjälpa".
Efter branden i hälsingland blev det så uppenbart.
Det kommer komma nya situationer, nya utmaningar.
Gruppen behöver individen. Och individen behöver gruppen.
Att träffa en ny stor grupp med människor. Inte känna någon.
Att helt och fullt förlita sig på främlingar.
Skala av sin vanliga kostym. Det spelar ingen roll hur gammal du är, vilket jobb du har, vilken bil du kör, vilket liv du har i övrigt. Att stå där "naken" i att bara vara jag.
Att jag räcker till.
Utan prestige och yta.
Att mötas i detta avskalade sammanhang med en uppgift att lösa och i full tillit till varann skapar en unik gemenskap. En gemenskap jag aldrig upplevt på detta sätt.
Det var tufft och rakt. Men med en sådan stor värme och omtanke om varandra.
Gruppen behöver individen. Och individen behöver gruppen.
Det fanns ingen annan väg.
Att jag valt denna väg förstår jag inte riktigt själv än.
Det är egentligen obegripligt logiskt sett.
Jag har egentligen inte haft nåt val, utan bara känt att hit ska jag.
De upplevelser och erfarenheter jag hittills fått är det så stor healing i.
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle hitta det inom Försvarsmakten.
Att klara svåra uppgifter utanför min vanliga trygghetskostym.
Med att bara vara jag.
Främlingar som på kort tid blev mina vänner.
Det är healing.
Tack från djupet av mitt hjärta.
Låten som får representera inlägget. Sjöngs otaliga gånger. Falleri, fallera.
"Vem har sagt att livet är rättvist
Vem har sagt dessa ord
Vem har sagt att vi lever i frihet
i vår fjällhöga nord
Ja, inte var det jag
Kanske var det du
Ja, inte var det jag"
Stefan Andersson
113 officerare
Foto: Löjtnant Joakim Magnusson (grym skytteinstruktör och min idol, dessutom värmlänning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar