Jag har mött många äldre som har pratat om gamla oförrätter från ungdomen som de aldrig kommit över. De har format sina liv efter händelser kanske 50 år tillbaka i livet. Visst har du också mött de människorna?
Ibland kryper sig vissa människor mig under huden.
Jag vill skaka dem av mig och känner starkt obehag och kan må fysiskt illa. Jag fick nyligen höra att jag som hade lärt mig så mycket visdom skulle väl inte kunna må så.
Jo, det kan jag.
Idag är jag, ibland på en gång, och ibland efter att ha snurrat runt i gamla mönster och spytt galla ett tag, tacksam för att känna så. Då vet jag att det är något inom mig som jag behöver bearbeta. Jag kan aldrig skylla på en annan människa. Det är ett sår inom mig som triggas. Skulle inte jag ha detta sår som aktiveras skulle jag heller inte reagera. Det är något som jag möter för att jag ska kunna läka mitt sår. Och det är något jag vill hur än obehagligt det kan kännas för stunden.
Det är så att jag kan inte släppa något som jag inte själv håller.
Jag har också iakttagit att när jag sprungit ifrån situationer som varit obehagliga har de en stund senare hunnit ifatt mig i en annan form och skepnad. Som en bumerang. Som för att visa mig att det inte är lönt att stoppa huvudet i sanden. Och oj vad tröttsamt och energikrävande det är att springa ett maraton utan mål och hur kul är det att inte se någonting för all sand i ögonen.
Visdomen har gett mig verktygen. Jag själv måste göra jobbet. Men jag kan alltid be om hjälp och det är helt okej att ibland kan det ta tid. Och det är okej att det känns. Vi är ju trots allt andliga varelser i en fysisk kropp. Att känna är ju vad jag tror livet handlar om. Vissa känslor känns behagligare än andra men vi behöver dem allihop som en hjälp att guidas på vägen som kallas livet.
Munay torachays, munay ninachays. Tuku munay niyok.
