Icke-dömande

Vems sanning är den rätta? Och vem avgör det? Är inte det vad konflikter handlar om, vem som har rätt och vem som har fel? Vi har så lätt att döma idag, vad som är rätt och vad som är fel. Allra hårdast dömer vi oss själva.

Om jag tänker på min personliga erfarenhet, att gå rakt in i betongväggen. Jag hade 15 år tidigare gjort en light-variant. Men denna gång la kroppen av, jag kunde inte tänka eller fungera alls. Otroligt skrämmande och jag trodde vissa stunder att jag faktiskt skulle dö. Jag visste inte vem jag var längre. När allt jag kunde göra var att ligga och andas, vem var jag då? Utan att kunna prestera något och långt ifrån vara en närvarande mamma.
Jag jobbade heltid och ett eget företag "på fritiden", engagerad fackligt och politiskt. Två barn med en övertidsjobbande och resande sambo, villa, katt, ambitioner av att vara vältränad och smal - behöver jag säga mer? Man blir svettig bara av att tänka på det. TACK OCH LOV att jag gick in i väggen. Det absolut bästa som kan ha hänt mig. Känner jag nu. Vem som helst hade kunnat säga till mig att ta det lugnt - jag hade inte lyssnat.


Det jag vill ha sagt är att inte döma någon annan. Vad vet jag om den personens resa, vad den människan behöver för att göra sina lärdomar för att komma dit de ska? Du har säker läst och hört om andra människors svåra livsöden och hur oerhört tacksamma de är för de smärtsamma händelserna de gått igenom och hur det faktiskt förändrat deras liv till det bättre.


På jorden idag bor nästan 7 miljarder människor och det finns lika många sanningar. Alla är vi olika unika människor och själar. Vilken är din väg? Det finns inte en rätt och en fel väg, det finns DIN väg som bara är din. Du är den som vet vart den bär. Och hur ska man vet vilken väg man ska gå? Oj, vad man önskar sig en kompass som visar en dit. Då är det så lätt att köpa sig in i någon annans sanning. Slippa tänka själv utan köpa ett färdigt paket, en religion, ett politiskt parti, en organisation, ett företag, ett må-bra koncept. Det är skönt att döva sina sinnen med socker, sex, träning, jobb, tv, surfande eller vad det nu kan vara för att slippa tänka och känna. Men ibland pockar rastlöshet på, känslan av att det borde finnas något mer. Så har det varit för mig i alla fall.


Jag har inget svar utan bara tankar. Men det jag känner har hjälpt är att inte döma, vare sig mig själv eller andra. Vad spelar det för roll vad andra gör och tänker. Det här är ju mitt liv. Om alla handlar efter vad vi tror förväntas av oss så spelar vi ju bara ett skådespel. Vi kan ta hjälp av healing, religion, gamla visdomssystem men det ersätter inte vår egen personliga utveckling. Vi kan inte köpa oss in i någon annans sanning utan skapa våran egen unika sanning. Och jag säger det igen: det finns inte en rätt väg eller en fel väg utan DIN väg. Det har inka medicinen lärt mig.


Lite rörigt inlägg känner jag men det får vara som det är. För allt är perfekt precis som det är. Just nu.

Words, come to me so easily
They make me forget what I mean
Seem so very unsound
When I don't want them around
Let your body decide where you want to go

Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow

I don't know if I'm ready
But everything must be unsteady
On the first go-round

Thoughts, is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture okay?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go

Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow

The Ark

Min väg

Allhelgona reflektioner

Nu i allhelgona tider tänker jag på att jag tycker vi pratar för lite om döden. Vi skyr det och tycker det är hemskt och vill helst undvika att tänka på döden. Ingen har dock lovat oss att bli gamla. Även fast vi tar bort rynkor och slapp hud, äter bra och motionerar så garanterar det inte oss ett långt liv. Och ett långt liv helst utan ålderstecken är ofta något eftersträvas idag. Ändå blir det inte alltid så. Och när det händer blir det ofta djupt traumatiskt, dramatiskt och chockartat. Ändå vet vi om att vi ska alla dö en dag, men inte när.

Den shamanska tron säger att döden är något vi upplever i levande livet såsom separationer & skiljsmässor, byte av jobb och flytt till ny ort. När vi bryter upp från vårt liv och startar ett nytt innebär det död av en del av ens liv och början på ett nytt.
Död är också att leva "icke-levande" med döda delar av oss själva. Att vi lever inte fullt ut i livet. Att leva med rädsla är att till viss del vara död. Att vara rädd för vad andra säger, rädd att göra fel, rädd att synas, rädd att vara för tjock, rädd för att stöta sig med andra människor, rädd för att byta jobb osv i all oändlighet.

När vi dör fysiskt är det inte ett slut utan istället början på en ny resa. Den som dör lider inte utan det är vi som blir kvar som upplever oss lida, egentligen vårt ego som vill ha något kvar i våra liv som inte är vårt att bestämma över. Det är inte vårt att bestämma över. Det enda vi kan bestämma över är vårt liv och vad vi gör med det.

Shamanerna tänker inte linjär tid. Att vi föds och sedan jagas av döden resten av våra liv tills vi dör och så har det förflutit en viss tid däremellan. De tänker cirkulär tid, att inget har en början eller slut. Att döden är som en flytt eller en separation, en ny resa när vi lämnar något för att gå mot något nytt. Den fysiska kroppen lämnas och återvinns av jorden och blir till nytt liv. Jag kan lekfullt tänka att någon molekyl i min kropp kanske kommer från Gustav Wasas näsa. Själen går tillbaka där den kommer ifrån för att få möjligheten att välja resmål på nytt.

Shamanerna säger också att det är först när vi är beredd att dö varje sekund och gör oss av med våra döda delar, som vi är beredd att leva varje sekund. Det är något som påverkat mig. Att jag fått mitt liv för att leva. Och vad som än kan bevisas och inte så går jag på min känsla av att det är mer glädjefyllt att leva om jag vet att det aldrig någonsin tar slut. Avslutar med en av mina favoritdikter som en kär vän gett mig.

Do not stand at my grave and weep.

I am not there. I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.

I am the diamond glints on snow.

I am the sunlight on ripened grain.

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circled flight.

I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and cry;

I am not there. I did not die.

Mary Elizabeth Frye

En despacho till en älskad syster, munay-ki ninachay. Tu pananchis kamach.