Jag har varit sjuk och skadad en hel del senaste tiden, och visst har jag blivit missmodig emellanåt. Jag har dock ett ess i rockärmen - jag har väldens bästa coach & rådgivare. Han ger mig pepp och inspiration i sina dagliga mejl. Hans böcker ligger på mitt nattduksbok sen 10 år tillbaka och nästan varje dag läser jag någon rad ur dem. Det här har tröstat mig:
"Illness is not a sign of spiritual weakness, but of spiritual strength.
When we fall ill there are some who will say, "Why did you create that for yourself?" They might convince you to see it as a sign o spiritual weakness or failure. It is not. It is a sign of spiritual strength.
All challenges are a sign of spiritual strength, and of the readiness of the Soul to move on; to evolve even further."
Och något som kommit till mig som grundplåten till hela livet säger han så fint:
"Love is the center and core of everything, and that Self is the place where all love must begin.
Those who love others grandly are those who love themselves grandly. Those who have a high toleration and acceptance of others are those who have a high toleration and acceptance of themselves.
You cannot show another a part of you that you cannot show yourself. Therefore, begin where all growth, where all evolution, where all love must begin: with the person in the mirror.
Will you not love yourself grandly today?
For the world's sake?"
Vad jag än har för utmaning: alltid börja med mig själv. Det är det enda och det största jag kan göra för mig själv, mina nära och kära och världen. Tack för påminnelsen. Jag kommer behöva den igen.
Neale Donald Walsch är inka shamanska tankar. Får man har en idol som vuxen (förutom sig själv)? Jag har det i alla fall. I juni ska vi träffas i Barcelona. Det kommer jag skriva mer om.
Kram alla stjärnor där ute.
