Att fira julen

Det känns intressant att reflektera över varför vi firar jul.

Ordet jul är i sig ett fornnordiskt ord som är så gammalt så vi idag inte vet vad ordet betyder men vi vet att ordet härstammar från det hedniska firandet. Det naturliga är idag att tänka att vi firar Jesu födelse. Enligt historiker föddes Jesus förmodligen år 6 och det kan bero på att hur vi bestämt mäta tiden i kalendarier skiftat. Men mest sannolikt föddes han på våren/sommaren.

Jesu födelse firades inte de första århundradena utan man firade istället vintersolståndet som enligt den tidens kalender inföll runt den 25 december.  Man tror firandet av denna dag var en dyrkan av årets mörkaste tid, då det tolkades som ett uppvaknande av naturen. När kristendomen infördes bestämde man fira Jesu födelse detta datum, troligen för att det redan var ett datum som firades och gjorde övergången till den nya tron lättare. Istället för att fira ljuset firade man solens skapare "det sanna ljuset , som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen", Joh 1:9.

Så julen är en blandning av fornordisk tro blandat med kristendom och lite annat smått och gott. Julen är vår i särklass viktigaste högtid idag. Vi värderar att umgås med nära & kära, vara lediga och njuta av god mat och tänker inte särskilt mycket på vad det egentligen är vi firar.

Inka indianerna firar såväl vinter- som sommarsolståndet. Den 21 december 2012 var ett speciellt firande. Man sa att det var ett datum när fyra solar stod på rad, som inte hänt på 126 miljoner år. Vi skulle nu gå in i en ny tid. Vår ras börjar utveckla sig från Homo Sapiens till Homo Luminus, där vårt medvetande höjs till en ny nivå. Vintersolståndet är en ny början. Vi tackar för det vi fått under året och lämnar det vi inte vill ha kvar i våra liv och fokuserar på vad vi nu vill ha in i våra liv.

Imorgon firar jag vintersolståndet genom en vacker ceremoni, en despacho. En despacho är en symbol av att hedra livet. Vi ger först till despachon det vi vill ha in i våra liv för att sedan motta det, Ayni. Ayni är ett central begrepp i inkamedicinen och innebär att först ge det vi vill ha i våra liv utan förbehåll för att sedan ha full tilltro till att få det själv, "idag du, imorgon jag". Man kan också beskriva det som att det vi säger, tänker och gör kommer också avspegla sig i våra liv. Universum skapar dig på det sätt du väljer att se dig själv.

Se ditt mest storslagna jag och sikta på att skapa dig så i varje tanke, ord & handling, "walk the talk". Vad finns det för mening med att förminska sig själv och inte låta alla ta del av ditt vackraste jag, allra helst du själv?

Utsikt över Colca Canyon

Att linda upp ljuset

Jag är precis hemkommen från ett  luciafirande på barnens skola. I denna årstid tid känns det speciellt och festligt med ljus. För att ljusen ska synas krävs mörker, en lucia på midsommar skulle inte ha samma effekt. Både ljus och mörker behövs och det ena är inte bättre än det andra.

Att inte värdera saker som möter en i livet som bra eller dåligt är otroligt befriande när det händer. Att låta livet vara. Låta det som händer hända utan att värdera och istället acceptera det som kommer. Vi kan försöka påverka livet och det som händer med välfyllda kalendrar och to-do lists men hur bemöter vi ett spöregn utan paraply eller en 10-minuters kö till kassan på Ica? Hur livet påverkar mig beror på från vilken plats i mig själv jag möter det.

Healing handlar om att linda upp ljuset i de upplevelser vi bär med oss och möter. Att ur händelser se och ta med oss gåvan av den händelsen, även de som kan tyckas vara svåra. Att bara se det svåra och inte gåvan kommer inte ta oss någonstans. Healing handlar om att göra oss av med tungt bagage. Att utan bagaget se varje ögonblick och händelse med fräscha ögon utan glasögonen från det förflutna. Att inte förutsätta att något som tidigare inte fungerat för mig ska fortsätta vara så. Utan att det faktiskt beror på hur jag bemöter en händelse, förutsättningslöst eller med en tidigare paketerad värdering?

Ser du mörkret som något apjobbigt eller ser du mörkret som något som möjliggör ljuset?

Ceremoni vid månens tempel i Cusco med Don Santiago, Don Dante och Don Hernan.
                                                Med vilka glasögon ser du bilden genom?

Det var en gång

ett folk som vandrade för 25-30 000 år sedan från Himalayas berg. De vandrade genom Kina och Sibirien och över Berings sund på isarna och spred sig sedan ner över Nord- och Sydamerika. De bildade olika stammar och kulturer. Den energi medicin de praktiserade sägs vara 5-10 000 år gammal. Inkariket bildades vid 1200 talet och språket var quechua.

På 1500 talet invaderades de av spanjorer. En grupp på ca 10 000 människor bestämde sig för att fly för att bevara sin medicin. En grupp flydde till djungeln och en grupp till bergen. De spanjorer som följde efter dog längst vägen och därför blev denna grupp som flydde bara en myt.

På 1950 talet bestämde sig antropologen Oscar Nunez del Prado för att utforska myten. Han reste runt bland bergsbyarna och fråga sig fram efter det försvunna folket. Han kom till berget Ausangate och fortsatte bortom via glaciärerna och kom fram till en bebyggelse med flera samhällen som kallas Q'eros. Han möttes av männen och han frågade dem var deras familjer var. Männen svarade: vår far är solen och vår mor är jorden. De bar kläder med de typiska färgerna och mönstren från Inkariket och pratade quechoa. DNA test har visat att de verkligen är ättlingar i rakt led från inkafolket.

Först på 1980 talet kom de första indianerna ner från Q'eros efter att ha tolkat sina profetior. Profetiorna sa att när glaciärerna började smälta, en tår på himlen visa sig (hålet i ozonlagret) och kondorerna började dö ut så var det dags att sprida sin medicin och läror vidare. De visste att det var västvärlden som i framtiden skulle hålla deras medicin vid liv. Västvärlden som en gång i tiden velat förinta dem.


Profetian om de smältande glaciärerna berättade Don Marianos farfar om för honom, vilket skedde 1976. Don Mariano är närmare 80 år gammal idag och jag fick krama om honom för några dagar sedan. Han är en Kuruk Akuyek, en äldste bland shamanerna/pacosarna, vald att leda deras medicin fram.

De kallar sig Paco, som den närmaste översättningen ger oss ordet medicinman/präst. De tar även namnet shaman då vi i väst har lättare att ta till oss den benämningen. Det finns inte så många Pacos kvar och de flesta är gamla. De unga vill leva de västerländska livet med rinnande vatten och TV. De reser därför runt och sprider sin medicin med oss i väst.

De vet att det är vi som kommer låta deras läror leva vidare. Lärorna om att hålla hälsa & jorden genom att ta hand om hela vår kropp (och därigenom hela moder jord) genom healing. Enligt dem består vi av fyra lager och inte bara två som vi i väst ofta tolkar det som; kropp & psyke. De talar även om själen och vår energikropp anden.


När jag mötte medicinen förvånades jag över alla dess likheter med yogan och då främst att chakran var detsamma. När jag lärde mig historien kan jag bara förvånas över att lärdomen hållits vid liv genom tusentals år utan skriftspråk. Skriftspråk för quechoa kom bara för några år sedan. Det är en kort sammanfattning om historien såsom jag tagit till mig. Historien som är som en vacker, dramatisk, magisk och spännande saga.

                                                      Apu Ausangate 6 384 m ö h

Icke-dömande

Vems sanning är den rätta? Och vem avgör det? Är inte det vad konflikter handlar om, vem som har rätt och vem som har fel? Vi har så lätt att döma idag, vad som är rätt och vad som är fel. Allra hårdast dömer vi oss själva.

Om jag tänker på min personliga erfarenhet, att gå rakt in i betongväggen. Jag hade 15 år tidigare gjort en light-variant. Men denna gång la kroppen av, jag kunde inte tänka eller fungera alls. Otroligt skrämmande och jag trodde vissa stunder att jag faktiskt skulle dö. Jag visste inte vem jag var längre. När allt jag kunde göra var att ligga och andas, vem var jag då? Utan att kunna prestera något och långt ifrån vara en närvarande mamma.
Jag jobbade heltid och ett eget företag "på fritiden", engagerad fackligt och politiskt. Två barn med en övertidsjobbande och resande sambo, villa, katt, ambitioner av att vara vältränad och smal - behöver jag säga mer? Man blir svettig bara av att tänka på det. TACK OCH LOV att jag gick in i väggen. Det absolut bästa som kan ha hänt mig. Känner jag nu. Vem som helst hade kunnat säga till mig att ta det lugnt - jag hade inte lyssnat.


Det jag vill ha sagt är att inte döma någon annan. Vad vet jag om den personens resa, vad den människan behöver för att göra sina lärdomar för att komma dit de ska? Du har säker läst och hört om andra människors svåra livsöden och hur oerhört tacksamma de är för de smärtsamma händelserna de gått igenom och hur det faktiskt förändrat deras liv till det bättre.


På jorden idag bor nästan 7 miljarder människor och det finns lika många sanningar. Alla är vi olika unika människor och själar. Vilken är din väg? Det finns inte en rätt och en fel väg, det finns DIN väg som bara är din. Du är den som vet vart den bär. Och hur ska man vet vilken väg man ska gå? Oj, vad man önskar sig en kompass som visar en dit. Då är det så lätt att köpa sig in i någon annans sanning. Slippa tänka själv utan köpa ett färdigt paket, en religion, ett politiskt parti, en organisation, ett företag, ett må-bra koncept. Det är skönt att döva sina sinnen med socker, sex, träning, jobb, tv, surfande eller vad det nu kan vara för att slippa tänka och känna. Men ibland pockar rastlöshet på, känslan av att det borde finnas något mer. Så har det varit för mig i alla fall.


Jag har inget svar utan bara tankar. Men det jag känner har hjälpt är att inte döma, vare sig mig själv eller andra. Vad spelar det för roll vad andra gör och tänker. Det här är ju mitt liv. Om alla handlar efter vad vi tror förväntas av oss så spelar vi ju bara ett skådespel. Vi kan ta hjälp av healing, religion, gamla visdomssystem men det ersätter inte vår egen personliga utveckling. Vi kan inte köpa oss in i någon annans sanning utan skapa våran egen unika sanning. Och jag säger det igen: det finns inte en rätt väg eller en fel väg utan DIN väg. Det har inka medicinen lärt mig.


Lite rörigt inlägg känner jag men det får vara som det är. För allt är perfekt precis som det är. Just nu.

Words, come to me so easily
They make me forget what I mean
Seem so very unsound
When I don't want them around
Let your body decide where you want to go

Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow

I don't know if I'm ready
But everything must be unsteady
On the first go-round

Thoughts, is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture okay?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go

Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go
High or low, fast or slow

The Ark

Min väg

Allhelgona reflektioner

Nu i allhelgona tider tänker jag på att jag tycker vi pratar för lite om döden. Vi skyr det och tycker det är hemskt och vill helst undvika att tänka på döden. Ingen har dock lovat oss att bli gamla. Även fast vi tar bort rynkor och slapp hud, äter bra och motionerar så garanterar det inte oss ett långt liv. Och ett långt liv helst utan ålderstecken är ofta något eftersträvas idag. Ändå blir det inte alltid så. Och när det händer blir det ofta djupt traumatiskt, dramatiskt och chockartat. Ändå vet vi om att vi ska alla dö en dag, men inte när.

Den shamanska tron säger att döden är något vi upplever i levande livet såsom separationer & skiljsmässor, byte av jobb och flytt till ny ort. När vi bryter upp från vårt liv och startar ett nytt innebär det död av en del av ens liv och början på ett nytt.
Död är också att leva "icke-levande" med döda delar av oss själva. Att vi lever inte fullt ut i livet. Att leva med rädsla är att till viss del vara död. Att vara rädd för vad andra säger, rädd att göra fel, rädd att synas, rädd att vara för tjock, rädd för att stöta sig med andra människor, rädd för att byta jobb osv i all oändlighet.

När vi dör fysiskt är det inte ett slut utan istället början på en ny resa. Den som dör lider inte utan det är vi som blir kvar som upplever oss lida, egentligen vårt ego som vill ha något kvar i våra liv som inte är vårt att bestämma över. Det är inte vårt att bestämma över. Det enda vi kan bestämma över är vårt liv och vad vi gör med det.

Shamanerna tänker inte linjär tid. Att vi föds och sedan jagas av döden resten av våra liv tills vi dör och så har det förflutit en viss tid däremellan. De tänker cirkulär tid, att inget har en början eller slut. Att döden är som en flytt eller en separation, en ny resa när vi lämnar något för att gå mot något nytt. Den fysiska kroppen lämnas och återvinns av jorden och blir till nytt liv. Jag kan lekfullt tänka att någon molekyl i min kropp kanske kommer från Gustav Wasas näsa. Själen går tillbaka där den kommer ifrån för att få möjligheten att välja resmål på nytt.

Shamanerna säger också att det är först när vi är beredd att dö varje sekund och gör oss av med våra döda delar, som vi är beredd att leva varje sekund. Det är något som påverkat mig. Att jag fått mitt liv för att leva. Och vad som än kan bevisas och inte så går jag på min känsla av att det är mer glädjefyllt att leva om jag vet att det aldrig någonsin tar slut. Avslutar med en av mina favoritdikter som en kär vän gett mig.

Do not stand at my grave and weep.

I am not there. I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.

I am the diamond glints on snow.

I am the sunlight on ripened grain.

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circled flight.

I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and cry;

I am not there. I did not die.

Mary Elizabeth Frye

En despacho till en älskad syster, munay-ki ninachay. Tu pananchis kamach.

Gud och moder jord

Inkas har ingen gudinna eller gud de dyrkar. De säger istället att var och en har gudinnan/guden inom oss. Därför har vi vår egen kraft att skapa vårt liv och som gudar/gudinnor skapa nytt liv genom våra barn.
De jobbar med de fyra väderstrecken och moder jord nedåt och uppåt månen, solen och stjärnorna.
Enligt deras synsätt kommer vi inte från aporna utan från stjärnkonstellationen Plejaderna och valt att ikläda oss en mänsklig kropp och kommit till jorden. Det är nog lika kontroversiellt som att säga att jorden var rund för 2 000 år sedan.
Eftersom de aldrig haft vår religion har de heller aldrig haft trossystemet att de blev utkastade ur paradiset. Enligt dem lever de just nu i paradiset. Det fanns ingen Adam och Eva som åt upp äpplet, och det är kanske därför de inte förstår vårt begrepp jämställdhet?
Syd står ormen som symbol, att kliva ur de förflutna och ömsa sitt skinn. Leva i nuet skulle jag vilja översätta det som.
Väst har jaguaren som symbol, högst i näringskedjan, att leva utan rädsla och där finns ingen död utan en cirkel av liv där döden är början på något nytt.
Norr har kolibrin som symboliserar att se det vackra i livet, att hitta sin "nektar" i livet och hitta det i varje del av livet.
I öst flyger kondoren/örnen med perspektiv på det som händer, att ha tillit och iaktta/observera utan att värdera. Att vara "ett med allt".
Solen är maskulin och står för ljus, liv, värme.
Månen är feminin och står för magi och kraft.
Moder jord är heligt. Allt vi ser omkring oss, allt vi stoppar i munnen, har på oss och den bil vi kör - kommer från moder jord. Hon ger oss allt vi har. Jag kan tänka - vad ger vi tillbaka?
Jag kommer dyka djupare inom de områden jag bara nämner här. Jag kan inte hjälpa att fundera vad det är, tro eller drivkrafter, som driver oss i västvärlden idag? Är det bara tillväxt och pengar som får oss springa i ekorrhjulet? Vart är det vi springer och vart är mål? Självklart kommer jag skriva mer om mina tankar om det här.

Marknad i Chivay

Det här med ansvar

Jag kan ärligt säga att jag levt mitt liv genom att lägga ansvaret för det som händer i händerna på någon annan eller så kallade olyckliga omständigheter. Det är skönt att skylla hur ens liv ser ut, sitt beteende och situation på någon annan.

Att vakna upp och inse att det är faktiskt jag som har ansvar för allt i mitt liv är både chockartat, smärtsamt och samtidigt befriande. Jag har ansvar för vad jag väljer att göra med mitt liv. Från vad jag stoppar i magen, vad jag tillbringar min vakna tid med, mina tankar och hur jag väljer att reagera och handla på det som händer runt omkring mig.

Det kan kännas övermäktigt. Hur ska lilla jag kunna förändra någonting som händer i stora världen? Det är just det - jag kan bara börja med mig själv. Det är det största jag kan göra för mig själv och världen. Att stanna upp och känna vad mitt hjärta säger mig och att rena mitt bagage har varit starten för mig.

Genom mötet med inkaindianerna, dess medicin och livsåskådning började min resa på allvar. Den resa jag haft sedan liten. Den kärlek, ödmjukhet, tacksamhet & livsglädje jag mött har kapitulerat min inlärda bild av det vi kallar verkligheten.

Här kommer jag att skriva om den i små bitar. Främst för min egen skull då jag genom att skriva tvingas formulera lärdomarna och göra dem till mina. Jag vill använda ett vardagligt språk för att göra det begripligt och just nå vardagslivet där jag lever större delen av mitt liv.

Är det någon som är intresserad av att läsa välkomnar jag er att ta del av mina inka shamanska tankar .

 

Don Hernan, Don Cladio och jag