Har du varit med om att orden försvinner? Det finns inget att säga. Orden räcker inte till för det du vill uttrycka.
Jag har varit inne i en sådan period nu. Och orden som är en stor del av mig. Jag älskar ord i text och det skapande jag upplever i det.
Men hur skriver, eller pratar för den delen, jag om något som känns men som inte kan förklaras? Det blir liksom så futtigt och förminskat och inte alls i närheten av det som jag vill förmedla.
Då slår det mig att jag inte ens behöver försöka. Det är till mig. En present till mig själv. Varför ska jag dela det med någon i ord när det finns så många andra sätt att dela med mig av?
Jag mötte en stor idol för någon vecka sedan. Jag och hundra människor till. Det jag kan berätta är att det är härligt att träffa så många som är "lika knäpp som mig". På något undermedvetet sätt tror jag ju att jag är unik i mina tankar om livet. Men det finns så många som tänker och känner likadant i hela världen. Det är befriande.
Jag är så glad att jag gav mig själv gåvan att få möta människan, som skrivit böckerna jag läst om och igen under flera år. Det slog mig att jag satt honom på en piedestal. Att det är han som har svaren på mina frågor och på något sätt använt som ledstjärna att följa. När jag inser att han, jag och alla andra på jorden är ett med varann liksom vattnet eller luften vi delar MEN vi har alla olika vägar att gå som inte kan kopieras, så försvinner piedestalen.
Att sätta någon på en piedestal är att ge bort sin egen kraft och förminska sig själv. När piedestalen försvinner inser jag att vi är på samma nivå. Vi är lika stora, fantastiska, gudomliga, underbara och vackra. Kan jag se mig själv så?
Har jag förmågan att spränga jantelagen i bitar? Omprogrammera mig själv och gå utanför samhällets, religionens, kulturens och traditionens satta regler?
Vad är alternativet?
Köpa mig in i verkligenheten att 650 barn svälter ihjäl varje timme på jorden och det är ok att blunda för? Köpa mitt vatten på flaska men inte har råd att ge en tiggare en tjuga? Att klaga på liten löneförhöjning när jag inte ens unnar mig att älska mig själv? Att klaga på hur andra lever sitt liv när jag inte ens lever ett eget? Banna ungar när de bråkar när samtidigt politiker på bästa sändningstid på tv är kvar i sandlådan? Berätta för barn att det är fel att mobba när vi vuxna gör det varje dag på jobb och skitsnack är accepterat?
Jag kan hämta inspiration, tröst, hjälp och hopp från honom men vägen behöver jag trampa själv. En fot framför den andra. Ta beslut, prioritera, känna och göra. Och ofta tror jag att det är så svårt och vill helst hålla någon i handen som gör alla dessa obehagligheterna åt mig så jag själv inte behöver ta ansvar för mig själv. Att säga ja. Att säga nej. Att inte säga något alls. Ta ansvar för sig själv. Att inte ta ansvar för andra människors känslor.
Har du funderat över varför vi lever?
Har du funderat över vem du verkligen är, naken utan prylar och roller?
Är allt en slump och vi jagar fram i livet "get the boy, get the house, get the job, get the kids, get the money, get the bigger house, get the better boy, get the promotion, get the fancier car and then we die and thats it". Eller finns det något mer?
Självklart har jag tankar om det. Jag sparar det till en annan gång. Det vore kul att höra vad du har för tankar.
Jag bifogar en länk där Neale Donald Walsch har sammanfattat de budskap han skriver om i tre punkter. Jag blir varm i hjärtat i alla fall och kan jag bidra till att någon fler känner så är det det finaste jag kan ge.
Musik idag är från gatorna i Barcelona på katalanska. Förstår inte ett ord men jag blev kär direkt. Svårare än så är det inte.
Barcelona 14-16/6-2017 Neale Donald Walsch
Awaken the Species
