Jag frågar en fråga och får ett svar. Det är lätt att inte lyssna på svaret utan höra svaret med mina egna värderingar. Vad jag tycker svaret borde vara. Jag försöker läsa in vad svararen egentligen menar.
Och vad lätt det är att svara på frågan utifrån vad jag tror frågaren vill ha för svar.
Vad skönt om vi kunde kommunicera från hjärtat. Precis som vi tycker och känner. Skulle bespara en massa kringelkrokar.
Varför gör vi det? Jag säger rädsla att vara till besvär, stå för det man tycker, inte vara omtyckt, såra och mycket annat som har med rädsla att göra. Vi är rädda väldigt mycket - visst är det onödigt. Rädsla ger ilska. Nästa gång du är arg, fråga dig själv vad du är rädd för.
Om jag får ett svar jag inte vill ha, har jag alltså dömt den andra människan att det svaret är fel och att det borde vara som jag tycker istället. Vem är jag att bestämma det?
Varje dag är ett oskrivet blad. Det finns flera vägar som når samma mål, som en orienteringsrunda. Ibland behöver vi omvägen och sidospåret över ett berg för att hitta fram (själen behöver omvägen över berget för att förbättra konditionen). Ibland snubblar vi över kontrollen som av förbifarten för att vi snabbt ska vidare till nästa. Vi har också en massa vägar som går åt helt olika håll som vi har att välja på. Vilken väg tar du idag? Tar du dig tid att känna efter?
Våra barn vill vi skydda på alla sätt och vis. Det är bra, det är vad vi ska göra. Hjärtat värker av kärlek. Men vi vill inte skydda dem från kunskap och vishet som upplevelser ger. En utmaning är att våga släppa dem på omvägen och sidospåret över berget och inte snitsla banan direkt på kontrollen. Att ha tilltro och inte packa in dem i krock kuddar.
Ödets ironi är att de du försöker skydda någon från förr eller senare blir dennes val om du inte låter den göra sin vandring själv. Att agera krock kudde till någon hindrar denna att nå de lärdomar den behöver. Istället för att låta någon gå in i väggen idag kan du skjuta upp det och låta personen drabbas av hjärtinfarkt senare istället.
Idag blåser härliga vindar, whyra, träden och löven rör sig precis som livet i övrigt, bara lite mer än vanligt. En bra dag att bestiga ett berg.
Ger dig också en låt som jag älskar <3
Här sitter jag med blomman Qántho som senare blev mitt andliga inka namn. En helig blomma som smyckades inka drottningen och som kolibris älskar. För mig betyder det att se det vackra i livet och att vara "in service".
