Allhelgona reflektioner

Nu i allhelgona tider tänker jag på att jag tycker vi pratar för lite om döden. Vi skyr det och tycker det är hemskt och vill helst undvika att tänka på döden. Ingen har dock lovat oss att bli gamla. Även fast vi tar bort rynkor och slapp hud, äter bra och motionerar så garanterar det inte oss ett långt liv. Och ett långt liv helst utan ålderstecken är ofta något eftersträvas idag. Ändå blir det inte alltid så. Och när det händer blir det ofta djupt traumatiskt, dramatiskt och chockartat. Ändå vet vi om att vi ska alla dö en dag, men inte när.

Den shamanska tron säger att döden är något vi upplever i levande livet såsom separationer & skiljsmässor, byte av jobb och flytt till ny ort. När vi bryter upp från vårt liv och startar ett nytt innebär det död av en del av ens liv och början på ett nytt.
Död är också att leva "icke-levande" med döda delar av oss själva. Att vi lever inte fullt ut i livet. Att leva med rädsla är att till viss del vara död. Att vara rädd för vad andra säger, rädd att göra fel, rädd att synas, rädd att vara för tjock, rädd för att stöta sig med andra människor, rädd för att byta jobb osv i all oändlighet.

När vi dör fysiskt är det inte ett slut utan istället början på en ny resa. Den som dör lider inte utan det är vi som blir kvar som upplever oss lida, egentligen vårt ego som vill ha något kvar i våra liv som inte är vårt att bestämma över. Det är inte vårt att bestämma över. Det enda vi kan bestämma över är vårt liv och vad vi gör med det.

Shamanerna tänker inte linjär tid. Att vi föds och sedan jagas av döden resten av våra liv tills vi dör och så har det förflutit en viss tid däremellan. De tänker cirkulär tid, att inget har en början eller slut. Att döden är som en flytt eller en separation, en ny resa när vi lämnar något för att gå mot något nytt. Den fysiska kroppen lämnas och återvinns av jorden och blir till nytt liv. Jag kan lekfullt tänka att någon molekyl i min kropp kanske kommer från Gustav Wasas näsa. Själen går tillbaka där den kommer ifrån för att få möjligheten att välja resmål på nytt.

Shamanerna säger också att det är först när vi är beredd att dö varje sekund och gör oss av med våra döda delar, som vi är beredd att leva varje sekund. Det är något som påverkat mig. Att jag fått mitt liv för att leva. Och vad som än kan bevisas och inte så går jag på min känsla av att det är mer glädjefyllt att leva om jag vet att det aldrig någonsin tar slut. Avslutar med en av mina favoritdikter som en kär vän gett mig.

Do not stand at my grave and weep.

I am not there. I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.

I am the diamond glints on snow.

I am the sunlight on ripened grain.

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circled flight.

I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and cry;

I am not there. I did not die.

Mary Elizabeth Frye

En despacho till en älskad syster, munay-ki ninachay. Tu pananchis kamach.