Allt är perfekt

Inkas tillämpar mycket lekfullhet, puchlai. De säger att inte ta livet så allvarligt. De säger också att livet inte är personligt. Som min lärare Victor Forselius brukar säga " en fågel skiter inte på din bil för att jävlas, den skiter bara" (Victor som för övrigt står bakom mycket av det jag skriver).

Du har gud med dig överallt. Med gud menas du. Din kraft, ditt ansvar och alla möjligheter. Du är ditt eget altare, som du alltid har med dig själv var du än går. Du har ditt liv - så du har redan allt. I nuet finns inga problem. Och att leva mer och mer i nuet gör att det finns färre och färre problem. Framtiden har inte hänt än och vi kan inte kontrollera den. Genom att släppa kontrollen kan du istället bjuda in till magi och äventyr.

Jag tänker att livet redan är perfekt. Hela mitt liv har jag gjort tusentals, miljontals val. Medvetna eller så kallade omedvetna val vilket fört mig där jag är just nu. Alltså måste livet jag lever just nu vara perfekt för mig. Jag kan närsomhelst göra om valen eller göra nya val. Det finns inget som hindrar mig.

Det jag upplevt är att vi ofta resonerar att vi inte kan göra valen på grund av att vi inte har pengar till det. Men jag upplever också att bakom de resonemangen lurar det en rädsla för det okända, att kliva utanför det av oss, samhällets och kulturens satta ramar. Vill vi ha en ny bil eller Thailandsresan istället för att jobba deltid och ha mer tid så är det helt okej men det är ett val likväl. Vad vill vi ha? Du har all makt att bestämma. Tänk inte - känn.

Tillbaka till lekfullheten. Häromdagen var jag i slalombacken. Åkte förbi funparken flera gånger. Tittade på railarna. Provade. Jag är numera en railare. Nisu somach.

 Mästare av puchlai, Torachay Dennis Alejo och Don Mariano. Dennis finns inte längre med oss i det fysiska livet, men hans skratt kommer jag alltid ha med mig.

Munay-Ki Dennis.

Tu pananchis kamach.