Jag har precis varit norr om polcirkeln, Pajala i Tornedalen och jag vill gärna dela med mig av den resan eftersom det påverkat mig mycket.
Aini har jag skrivit om tidigare, en balans i att ge och få. Att ge idag i full tillit till att själv få imorgon. Universum speglar det du ger. En kvinna sa det så fint "en givande hand är aldrig tom".
Det slog mig att jag inte förstått hela det begreppet. Jag har fokuserat på att ge med öppet hjärta, vara generös och kärleksfull och ge andra av det jag har. Men. Att få. Det har inte varit lika självklart att få insåg jag. Att verkligen vara kapabel att ta emot. Det väcker tankar som "ska verkligen jag". Att det funnits ett motstånd till att kunna ta emot när någon ger mig. Att vara värdig att ta emot en gåva.
Jag blev inbjuden in i ett sammanhang där ingen kände mig. Fick omedelbar respekt för min person, jämställd och välkommen utan att ha några som helst referenser och utan att ha bevisat mig eller presterat något. Det var så ovant, jag har aldrig upplevt det. Jag kände inte heller att det fanns något för mig att bevisa och prestera utan det räckte med att bara vara. Människor som möter min blick och lyssnar, accepterar utan att värdera mig. Öppnar sitt hem och hjärta och supportrar mig.
Att komma och omedelbart bli accepterad och omhändertagen. Vilken gåva. Jag sa vid ett tillfälle att så här bortskämd har jag aldrig blivit. Då fick jag en undrande blick och frågan "men vad är du van vid då"? Den frågan väckte glädje och sorg. Glädje för att möta en sådan generositet och sorg för att den inte är självklar.
Jag mötte också en skön osentimentalitet. Ibland suger livet. Döden finns. Människor lever på ett sätt som inte överensstämmer med mina värderingar. Konstaterar. Värderar inte. Går vidare. Inget ältande.
Jag förstår att det jag skriver är mitt första intryck och väldigt generaliserande. Men känslan finns kvar och det har verkligen gjort intryck på mig.
Jag vill jämföra det med känslan av att komma hem. Som jag mötte i inka läran och i Peru. Samma energi. Stort. Kärlek bortom ord.
Jag fick så oerhört många andra tecken på att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Också.
Jag möttes av den vita renen på myren Vasikkavuoma. Den gick ur sin flock och vände sin blick mot mig under en lång stund.
Jag mottog en björntand som jag plockar in i min verktygslåda. Något jag önskat mig länge. Jag ska använda den till att möta mina rädslor och använda mig av dess kraft.
Jag möttes av ett magiskt norrsken jag aldrig sett förr.
Kvällen innan jag skulle hålla min workshop står en buss parkerad utanför. På den stod det "Keros bussar". För mig betydde det att jag hade Q'eros med mig. Samma uttal men olika stavning.
Samma uttal men olika stavning. Precis som den medicin jag håller. Det jag håller är unikt för mig och innehåller mitt uttryckssätt som ingen annan har. Precis som jag håller en sanning som är min. Jag är inte en kopia utan jag är.
Här slutar min kärleksförklaring. Tack alla ni som jag mött och kommer att möta. Jag lär mig av er varje dag. Jag lär er varje dag. Tack.
Solen vid Tornedalsälven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar